EIF uppnådde sin bästa placering i herrettan
Årets säsong, som nu är bakom oss, resulterade i en 7:de plats för representationslaget i Bollförbundets högsta serie Ettan . Detta var ett pinnhål högre än de två tidigare säsongerna, trots att laget inte kammade hem lika många poäng som t.ex. ifjol. En som varit med alla tre säsonger och mer än så är huvudtränaren Jens Mattfolk, något svårt val var det inte att ställa upp i år igen.-Det var inget problem, snarare så att det var en spännande utmaning och jag var själv väldigt motiverad inför säsongen. Jag hade ju hoppats på att få chansen igen efter att själv valt att fungera som andra tränare året innan. Perspektivet är ett annat som tränare än som spelare men motivationen att vinna och tävla är det samma, sade Jens.
En annan trotjänare och som har ett grönvitt hjärta är Johan Estlander som i år igen fick axla katpensansvaret tillsammans med Zacharias Ekström och Riku Heinonen. Allt gick dock inte riktigt kaptenens väg denna säsong och en skada spoilerade så gott som hela säsongen.
- Säsongen för mig var riktigt tung. Förmodligen den tyngsta jag varit med om. Skadade mig efter 15min i första hemmamatchen mot FF Jaro och återhämtade mig aldrig ordentligt. Lider ännu av samma skada och hoppas och ber till högre makter att det inte skall innebära slutet på min tid som fotbollsspelare på den här nivån. Det är psykiskt väldigt tungt att inte kunna vara med och hjälpa laget.
Här vill jag passa på att hylla vår allas ”captain, coach, 5th player” Oscar Forsström. Utan hans ovärdeliga jobb med mig och med alla andra som varit skadade under året så vet jag inte om man skulle orka rehabilitera dag ut och dag in.
Även om han har haft alltför mycket att göra så har han alltid humöret på topp och finns alltid till hands och kommer med goda råd när man behöver det. Utöver det så är han extremt kunnig på det han gör. Här har föreningen en riktig guldgruva som man förhoppningsvis kommer ha nytta av i många år framöver, sade Johan.
Intressant försäsong
Nytt för denna säsong var att Finska Cupen spelades i grupp format då den tagit sig fram tillräckligt många omgångar. Tog kanske lite död på charmen för de lägre divisionernas lag, då väldigt få sådana nu var med i gruppspelet. Däremot erbjöd det tuffa träningsmatcher för såväl liga- som Ettans lag tidigt på vårvintern.
- Försäsongen var som vanligt sjukt lång. Lite annorlunda i år, i och med att Finska Cupen började redan i januari. Det gav betydligt mera än att bara spela träningsmatcher. Kul att få möta tufft motstånd och dessutom lättare att tända till när något är på spel.
Även om det var krävande för föreningen att få centrumplan i spelskick så pass tidigt på året. Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla som var med och såg till att vi kunde spela hemma mot IFK Mariehamn. Minns bra hur många det var som jobbade otaliga timmar för att få bort all is från planen.
Det värmer mitt EIF hjärta när jag tänker på alla som bidrog till detta i sann talkoanda. Personligen gick försäsongen riktigt bra. Ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig känt mig i bättre form när säsongen skulle köra igång. Laget presterade också riktigt bra, och om jag inte minns helt fel så föll vi på målskillnad från att gå vidare från gruppen. Vilket är strongt med tanke på att vi spelade i samma grupp som Inter, IFK och TPS, sade Johan.
- Ett nytt moment var ju Finska Cupen och det gruppspelsformat som vi som herrettan lag är direkt kvalificerat för. Det positiva med Finska Cupen var att få möta bra motstånd, att truppen måste vara tillräckligt bred i ett ganska tidigt skede, det ger ju mera att jobba med på träning.
Dessutom motiverar det ju spelarna att spela matcher. Positivt var också möjligheten att ha långa try-out kontrakt på en del spelare. Bland andra Jems Geffrard valde vi ju att fortsätta med oss efter cupen, sade Jens.
Lagbygget kom tidigt igång och huvudtränare Jens Mattfolk fick sätta igång och börja jobba med laget tidigt. Laget kunde jobba på helt enligt planerna, vilka var mycket försvarsspel och långsiktig fysikträning. Spelsystemet tränades också och då var det fråga om ett 3-4-3 system främst men även ett 4-1-4-1 system.
- Under försäsongen såg det väldigt lovande ut med 3-4-3 men när Ettan började så stötte vi på en del problem. Hur mycket av dessa problem som berodde på avsaknaden av Boubacar Kinda, Paul Akouokou och Juuso Aalto är svårt att säga samt att Johan skadade sig i andra matchen hemma mot FF Jaro. Vi hade inte i truppen en naturlig ersättare på wingback positionen för Johan.
Så mot FC Honka hemma kändes det naturligt att ändra till 4-1-4-1 i stället och under en lång period var det detta system vi utvecklade och spelade med. I slutet av säsongen kom vi också tillbaka till 3-4-3 systemet men defensivt försökte vi utveckla det att vara flexiblare för att ofta se ut som ett 4-4-1-1 när vi försvarade på egen planhalva.
Taktiskt sett en lärorik säsong för många tror jag, men 3-4-3 är krävande taktiskt både offensivt och defensivt så det är något man borde våga fortsätta utveckla, sade Jens.
En säsong i tre faser
Säsongen började inget vidare för EIF, då den första matchen i Åbo mot TPS snöade bort efter första halvlek. Den blev alltså avbruten och skulle spelas om ett senare datum. Det visade sig att det inte skulle bli den enda som skulle spelas om för EIFs del, då en match i mitten av säsongen mot AC Oulu i Uleåborg innehöll en grov domarmiss vilket ledde till omspel.
De tre första matcherna kammade herrarna hem 0 poäng och det såg dystert ut. Den fjärde matchen gav poäng då EIF besegrade OPS med 4-0 på centrumplan i Ekenäs. Om vi ser till hela säsongen så tycker Johan och Jens att den kan delas in i tre faser.
- För lagets del kan man egentligen dela in säsongen i tre faser. Tuff inledningen, fantastisk sommar och lite nerver på hösten igen än en gång. Men som tur var så fixade vi kontraktet relativt enkelt till slut. Stämningen inom laget har varit mycket bra under hela året och även då vi kommit in i sämre perioder så har det ändå varit lugnt och harmoniskt inne i omklädningsrummet.
Vi hade ännu tätkänning i slutet på juli, sen tappade vi Paul och Ville Sevón, två oerhört viktiga kuggar i laget. Truppen var tunn redan innan det och när de lämnade kom vi in i en jobbig period med många väldigt tuffa matcher i augusti. Om minnet inte sviker fick vi bara ett poäng under hela augusti, borta mot GrIFK. Så när vi kom in i september hade vi blivit meddragna i bottenstriden igen en gång. Men sist och slutligen var varken jag eller laget aldrig oroliga att vi skulle falla.
Det är självklart så att man inte är nöjd med att kämpa om seriekontraktet. Skulle vi vara nöjda med det så kunde vi lika bra lägga ner direkt och gå tillbaka och spela kompisfotboll i div.2. Men med facit i hand så får vi vara nöjda med årets säsong med tanke på våra spelartrupp och skadebekymmer.
En slutgiltig serietabell ljuger aldrig och vi får helt enkelt acceptera att vi varken var bättre eller sämre än en 7:de placering. Nu gäller det att blicka framåt och ta nästa steg, sade Johan.
- Resultatmässigt blev tävlingssäsongen ok, vi uppnådde vår minimimålsättning. Personligen känner jag att vi är, eller var, mycket nära t.ex. en femte plats. Ännu i näst sista omgången hemma mot GrIFK fanns en viss chans på femteplatsen.
Sett till hela säsongen var det lite upp och ner, en försiktig start men sedan en fin utveckling under sommaren som kulminerade hemma mot KPV och sedan blev det något av en omstart igen när Paul och Ville försvann och det kom ett par nya spelare in och det blev för stora förändringar i viktiga positioner. Just då syntes kanske också en viss brist på bredd i truppen och det var ju höstens matcher som fällde oss från t.ex. en femteplats och vi körde stundvis med en väldigt smal trupp på hösten, sade Jens.
Talangen flyttade till större liga
Det var igen ett nytt lag som EIF hade med sig till serien med många nya ansikten, men också några bekanta nunor syntes till. Och sett över hela säsongen så var det många som lyckades väldigt bra i år.
- På många sätt är jag väldigt nöjd med säsongen. Det är klart att sex poäng till och en femte plats hade känts fantastiskt, och det hade varit möjligt med samma trupp hela säsongen och lite färre skador. Så egentligen lyckades lagbygget helt okej, målvakterna, Geffrard gjorde en bra säsong, Felix De Bona gjorde 14 mål, Paul och Mohamed Doumbia var just så skickliga som vi visste, Riku var en klar förstärkning, Juuso gjorde poängmässigt sin bästa säsong, Etchu Tabe var vår bästa spelare på mittbacken och så vidare.
Ska man lyfta fram något om truppbygget så kan man konstatera att de lag vi vill ta oss förbi i tabellen har starkare trupp utanför den så kallade öppningselvan. Detta är ju igen främst en ekonomisk fråga. Gruppdynamiken var också bra i år och vi jobbade också några gånger under året tillsammans med en mental tränare och jag tror att det hjälpte gruppen på flera sätt. Även om vi hade vissa utmaningar i kommunikationen med de som inte kan engelska så bra så drog hela laget åt samma håll hela säsongen och det var fint, sade Jens.
- Laget hade en väldigt hög högsta nivå, men samtidigt var det alltför många djupa dalar. Väldigt kännetecknande för ett ungt lag. Många spelare gjorde en bra säsong. Paul imponerade och skrev på ett proffskontrakt i Israel. Stort!
Det är bara att lyfta på hatten att en liten förening som EIF kan skicka iväg spelare till så pass stora ligor. Önskar honom all lycka! Han kan bli hur bra som helst bara han får rätt coaching och handledning. Jonathan Jäntti hölls skadefri och gjorde en toppensäsong. Tog äntligen steget och visade att han är en av seriens absolut bästa målvakter.
Etchu var fenomenal säsongen igenom och var den enskilt viktigaste kuggen i vårt lag. Ödmjuk, rutinerad och en otrolig vinnarskalle. En fjäder i hatten även för Felix som delade skytteligasegern med Kalle Multanen. Zacce hade en viktig roll som kapten när jag inte kunde delta. Han besitter många fina ledaregenskaper och det känns tryggt att han haft bindeln så länge jag var skadad.
Personligen var det inte mycket som lyckades. Men om man skall hitta något så är det ändå att jag kunde spela i slutet säsongen när kontraktet säkrades. Ja och målet mot FF Jaro förstås. Inte en säsong utan mål, sade Johan.
Paul är som bäst i Israel och spelar i Beitar Jerusalem, deras säsong började för någon månade sedan så han får en lång säsong. Detta verkar inte vara något bekymmer för den unga ivorianen som trivs bra i soliga Israel. Trots att det blev en stor lucka på mittfältet efter Paul så är föreningen och tränare nöjda att de kan få spelare till större ligor.
- Att vi lyckades låna ut och förhoppningsvis sälja Paul är också en sak som lyckats. Det bevisar att vi kan utveckla unga talanger här i EIF och det ger oss kanske chansen igen med fina talanger från olika agenter, sade Jens.
Hård serie nästa säsong
Här på senhösten blev det klart att det är AC Kajaani och Klubi 04 som tar steget upp till herrettan säsongen 2018.
- Tycker framtiden ser ok ut, men Ettan är en stenhård serie. Ettan blir hårdare nästa år har jag känslan av, Klubi 04 har HJK bakom sig och AC Kajaani har större budget än oss redan i division 2, dessutom blir antalet kilometrar högre och resebudgeten stiger vilket är euron bort från spelartruppen, sade Jens.
TPS var laget som steg direkt till ligan och efter dem kom FC Honka då de besegrade HIFK efter två spelade kvalmatcher. Neråt for Gnistan och GrIFK, medans JJK gjorde en fransk visit i ligan och återigen spelar i Ettan nästa säsong.
Hur läget ser ut med spelartruppen återstår att se, redan nu är en del namn klara. Det som också gläder att i år kunde några unga få sina första minuter i herrlaget, bl.a. Theo Lundström, Janec Jousmaa, Simon Lindholm och Robert Bäckman. Dessa unga grabbar gjorde det riktigt bra och har kommit så här långt genom hård träning, tyvärr skadade både Theo och Robert sig och var borta stora delar av säsongen. Robert kommer från FC HIK och det är roligt att se att unga killar vågar satsa på fotboll och ta emot större utmaningar. Roligt om EIF kan utveckla traktens unga lovande spelare, som t.ex. Jonathan Jänttis genombrott i år.
En som redan har sin ungdom förbi är Johan och hur det blir framöver återstår att se.
- För första gången i min karriär så vet jag inte hur framtiden ser ut. Jag ska med hjälp av Oscar köra rehab nu under hela vintern och försöka få min skada i så pass bra skick att jag kan spela och framförallt träna utan smärtor. Jag vill spela så länge jag kan på så hög nivå som möjligt.
Fotbollen och EIF betyder så otroligt mycket för mig och det skulle kännas otroligt tomt att hamna sluta nu. Jag är ju ändå bara 29 år ung, bästa fotbollsåldern! Annars är det antagligen operation som väntar och sedan en lång rehabilitering. Men det vill jag inte fundera på nu. Siktet är inställt på en fri roll bakom anfallet i nästa års EIF, sade Johan.
Så nu är det lite paus innan maskineriet kör igång igen för fullt. Det var trevligt att ses i sommar och hoppas vi gör det i nästa sommar också! FORZA GrönVitt!